Naturlig fallenhet för matematik är en vanlig förklaring till varför vissa är bättre än andra i matematik. Men det beror i stället på sådant som delaktighet, initiativförmåga och lärarnas varierande förklaringsstrategier. Det visar en studie från Luleå tekniska universitet.

Till grund för forskningen ligger observationen att i en klass där eleverna är nya för varandra kan både elever och lärare tidigt förutsäga vilka elever som kommer att lyckas bra och vilka som kommer att lyckas mindre bra i matematik.

Projektet ”Uppkomst av skillnader i prestationsförmåga i matematik - en empirisk studie av klassrumspraktik” presenterades vid Vetenskapsrådets Resultatdialog 2011 under rubriken ”Hur blir man bäst eller sämst i klassen?”.

Eva Jablonka, professor vid Luleå tekniska universitet, är projektansvarig och har arbetat tillsammans med doktoranderna Maria Johansson och Mikaela Rhodin i detta projekt. Projektet är en del av ett mer omfattande forskningsprogram som bedrivs i samverkan mellan Luleå tekniska universitet, Freie Universität i Berlin samt Acadia University i Kanada.

Mycket eget arbete

Projektresultaten visar på ett dominerat utrymme av eget arbete i läroboken, att det förekommer få gemensamma genomgångar och att lärare via läroboken använder sig av nivågruppering samt att eleverna kan välja sin egen arbetstakt. Det visar sig även att lärarna i de undersökta klasserna är mycket otydliga med att beskriva och förklara vad som är viktigt att kunna i relation till de olika betygsnivåerna.

I projektet har man studerat två matematikklasser, kurs A, i början av gymnasiestudierna. I den svenska delstudien har två klasser i två helt olika program, estetiska och international baccalaureate-programmet ingått. De är valda så att de skiljer sig med hänsyn till vilka yrkeskarriärer eleverna siktar på. Det empiriska materialet består av videoinspelade matematiklektioner, elevenkäter samt elev- och lärarintervjuer. Undersökningen pågick under elevernas tre första veckor på gymnasiet höstterminen år 1.

Fyra förklaringsmekanismer

I forskningsresultaten tydliggörs fyra förklaringsmekanismer till ”skillnader i prestation” redan efter en så kort tid som tre veckor. Dessa beskrivs som:

• Elevers olika delaktighet och initiativförmåga

• Lärarnas varierade förklaringsstrategier

• Elevernas utnyttjande av resurser för lärandet

• Undervisningens osynliga kriterier

forskarna konstaterar att inte finns några väl utarbetade rutiner för att kontrollera elevernas delaktighet och initiativ. Det innebär i sin tur att prestationsnivån är intimt länkad till elevens sociala kompetens, relaterad till både social bakgrund och levnadsvanor.

När det gäller lärares varierade förklaringsstrategier beskrivs att för vissa elever lyfts det matematiska innehållet fram, vilket erbjuder möjligheten till en utvecklad förståelse för de matematiska sambanden. För andra elever sätts fokus på det specifika i uppgiftskontexten. Det kan sägas vara mer procedurinriktat vilket i sin tur mer begränsar än utvecklar elevernas lärande.

Kommunikationsstrategierna viktig

Eftersom huvuddelen av undervisningen består av eget tyst räknande i boken blir det betydelsefullt hur eleverna utnyttjar de tillgängliga läranderesurserna, till exempel läraren, klasskamraterna, läroboken. Vilka kommunikationsstrategier eleverna har och hur de används blir följaktligen en fortsatt intressant forskningsfråga. Resultatet visar att de elever som elevgruppen sågs som bäst i klassen också var de som hade en bred repertoar av dessa kommunikationsstrategier.

Lärarna i de båda undersökta klasserna är mycket otydliga med att markera vad som är viktigt att kunna relaterat till betygsnivåerna, konstaterade forskarna Detta gynnar de elever som är skickligare på att hitta de dolda kriterierna och därigenom effektivisera sitt lärande.

Hur blir man då bäst eller sämst i klassen?

Att bättre prestationer i matematik beror på elevernas naturliga fallenhet förklarar inte att det i Tyskland är större skillnad mellan låg- och mellanpresterande elever än i Sverige och Kanada.  Den komparativa fallstudien vill därför förklara och förstå de mekanismer som producerar skillnader i prestation i matematikklassrummen både när det gäller homogena och heterogena elevgrupper och de tre sociala och geografiska sammanhangen - Tyskland, Sverige och Kanada.

Forskargruppen anser att projektet har vidgat förståelsen för hur klassificering av prestation i matematik uppkommer och hur man kan mildra effekterna av olika hindrande mekanismer. Forskningsresultaten, menar man vidare, är användbara för matematiklärares professionella utveckling med strävansmålet att höja den genomsnittliga prestationsnivån för hela elevgruppen och samtidigt minska klyftan mellan bäst och sämst i klassen.

Text: Lili-Ann Kling Sackerud, Rapport från Skolverket. Läs den från Skolverkets sida >