Onsdagen den 18/1-2012 hade vi på Folkhögskolan Hvilan besök av Luciano Astudillo, en föreläsning på ca 1,5 timmar, som bara flög förbi.

Jag som inte är från Skåne visste inte vad jag skulle förvänta mig av den här föreläsningen, men efteråt kan jag bara säga ”Wow”. Han fick mig att vilja bli politiskt engagerad och våga ta ställning för att skapa ett bättre samhälle. Det han berättade om var allt från sin barndom, med dess upp- och ner gångar, med konkreta exempel, till hur man själv, som ensam civil kan välja att ta ställning när man tycker att något är fel.

Han började att berätta om sina föräldrars flykt från Chile, då han bara var tre år. Hur han blev emottagen av Sverige, och hur det var att växa upp här, i Malmös Lindängen. Han hade mycket fint att berätta om hur hans uppväxt såg ut och hur han såg på livet som liten, men han berättade även om att han hade fler vänner från barndomen som hamnat snett än de som ”lyckats i livet.”

En av hans närmsta vänner som liten, en vän som man nästan skulle kunna kalla för bror, var en av dem som hamnade snett. Luciano berättade om en incident då denna vän hade öppnat sig för honom och berättat om att han tog droger. Han hade bett Luciano att hålla hemligheten och vara en trogen vän, och det hade han gjort. Hållit hemligheten om att en av hans bästa vänner rökte hasch.
Idag ångrar han sig. Han berättar att om han inte hade satt stolthet i att vara en så kallad ”trogen vän”, hade kanske det varit bättre att bara säga att det var fel att ta droger. Försökt få vännen ifråga på rätt köl, istället för att se honom segla iväg.

Det var mycket sådana liknelser som Luciano tog upp när han talade. Han berättade även om när hans föräldrar äntligen kunde resa tillbaka till Chile. Deras glädjerus, och hans nervositet. Han hade precis avslutat gymnasiet då han flyttade till Chile med sin mamma, pappa och lillasyster.
Han berättar att han läste civilingenjör där, och att han knappt kunde hänga med i matematiken, eftersom hans spanska inte var på den avancerade nivån som krävdes. Han kände sig inte hemma i sitt eget hemland. Här drog han ett skämt ”Nu är det säkert flera av er som härstammar från andra länder än Sverige som tänker, shiiit han har blivit en sån´där kokosnöt, brun utanpå, men vit på insidan.”. Alla skrattade, när han sa så, men samtidigt fanns det något allvar bakom hans skämt. Jag tror mig förstå att han ville få sagt att det är okej att känna sig hemma i ett land som man växt upp i, trots att man har föräldrar från ett annat ursprung. Det är okej att känna tvärtom också, men man ska inte fördöma någon för vad den känner.

Hur som helst, efter ett år i Chile, återvände han till Sverige, han utbildade sig till civilingenjör på Lunds universitet. Han blev mer involverad i politiken och han blev tillslut invald i riksdagen, där han satt i åtta år, tills i fjol.

Vad jag förstod, så var Luciano redan som liten väldigt säker på att han skulle bli ”något” eller snarare ”någon”. Han berättade bl.a. att han som liten hade en ambition att bli nobelpristagare. Nu blev det ju inte så, men om man redan som barn sätter ”ribban” så högt, så förstår man ganska snabbt att det är någon speciell som står och talar inför en.

Han gjorde en manifestation emot våldet i Malmö nu i januari där närmare fyra tusen människor kom för att vandra i protest mot all kriminalitet som just nu visar sig i Malmö.

När jag frågade Luciano om vad man som ensam civil kan göra, så svarade han att man kunde ta ställning på så vis att man inte väljer att gå på svartklubb en lördag kväll, eller att man inte köper svarsprit av ”grannen”.

Men det enklaste sättet var att bara våga ta till orda när man tycker att något är fel. Om man ser något eller hör något som man inte tycker är rätt, ska man säga ifrån direkt, för om man inte gör något alls, så fortsätter det bara.

Sverige hade inte varit vad det är idag om inte någon en gång satt ner sin fot och sagt ”Det här måste ändras”.

Det Luciano Atudillo förmedlade var helt enkelt att man ska stå upp när något är fel, och att man ska tro på sig själv och på att allt det man gör räknas.

Skrivet av Malin Endunge, klass 2N 2012-01-20