Jag såg verkligen fram emot att gå och titta på teatern, jag har själv gått estetisk teater på gymnasiet  så jag hade höga förväntningar.

Pjäsen satte igång och det första jag tänkte var, herregud jag förstår ingenting. Det kändes rörigt och personerna som spelade möbler såg helt felplacerade ut. Men det blev aldrig tråkigt, det hände saker och det kom in nytt folk och möblerna pratade och var hela tiden med i händelsernas centrum.

Många typiska karaktärer fanns med; den manipulativa pappan, den manipulerade sonen, den storrökande flickvännen som påminner för mycket om mamman (som verkar ha övergivit familjen) och den alkoholiserade sonen.  Alla dessa helt underbara karaktärer som ska försöka sig på en familjemiddag med ett helt hus fullt av levande möbler, en lampa från Milano, en dörr, en soffa och ett avlastningsbord, som självklart ska lägga sig i allting. Flickvännen hittar ett foto där mammans ansikte är bortklippt, detta gör att hon börjar rota i familjens bakgrund och får hjälp på traven av möblerna, vilket nystar upp tragiska familjehändelser som ingen har varit och rotat i på väldigt länge.

Allt eftersom pjäsen fortskred så förstod man mer och mer och till slut knöt de ihop säcken och allt slutade med ett aha-moment.

Pjäsen var rolig, knasig och väldigt deppig på samma gång, man skrattade och kände ångest när man satt där och tittade.

Fria viljan hette pjäsen (och spelades av teatergruppen Oktav) och det var precis vad den handlade om, vår rätt att själv välja eller inte välja. Alla människor får inte välja, vi på Hvilans folkhögskola har gjort ett val, vi vill studera! Men i andra länder där får inte alla studera, speciellt inte vi kvinnor.

Så vi har verkligen ett privilegium att få lov att välja själv, om vi vill eller inte!