Jag har ett gammalt golvur på mitt tjänsterum. Det har skolan fått av en fd kollega till mig i Lund. Han hade fått uret i arv efter en släkting och nu ville han att uret skulle tillbaka till den plats där det stod från början. Det visade sig att klockan från början var en gåva till skolans första rektor Leonard Holmström och dennes hustru Hedvig. Dom fick den i bröllopspresent 1871.

Paret Holmström levde hela sitt liv på skolan, Hvilan var både hem och arbetsplats. Här växte deras barn upp, här växte och utvecklades skolan från en klass 1868 till en skola med över 100 elever 40 år senare då Leonard lämnade rektorstjänsten.

Klockan gick efter ett antal år vidare till Leonards och Hedvigs dotter Malin och hennes man Enock Ingers. Enock hade varit lärare på skolan och innehade därefter tjänsten som rektor. Deras son Ingmar Ingers fick klockan av sina föräldrar och det var av Ingmar min bekant övertog klockan. Min bekant, som heter Torsten är barnbarns barn till Leonard.

Varför berättar jag detta? Jo jag tycker det är en fin bild av hur en folkhögskola som Hvilan är fylld med levnadshistoria både vad det gäller människor och saker. Den lilla skolan blir personlig på ett sätt som större skolor knappast kan bli. Historien hålls levande inte bara i byggnader men även i människor som håller kontakt med skolan trots att deras tid på skolan ligger 50 år bakåt i tiden.

Tiderna förändras, någon tjänstebostad för rektorsfamiljen finns inte längre. Internatet är borta. En levande skola måste utvecklas.

Jag har ett litet tankeord på väggen, "En individ lär så länge hon lever, en skola lever så länge den lär".

Leonards och Hedvigs livsverks bär fortfarande frukt - och klockan tickar rofyllt vidare....