En metafor:
Trots legender som talar om att det skall vara genomförbart är man, efter otaliga försökt, på väg att ge upp hoppet. Bossarna är färggranna och ser bedrägligt vänliga ut, men de är där för att krossa dig.

Men vet ni vad – att klara Zul’Farrak med bara en tank mindre än level 60 och en healer mindre än level 60 går. Det kräver en hel del planerande, mycket förberedelser, enorma mängder mana, ett ständigt balanserande på kanten till misslyckande och obrutet fokus från båda.

Släpper man fokuset riskerar man båda karaktärernas liv, bryter man strategin mitt i är det kört, börjar den ena improvisera utan att kommunicera med den andra är det kört. Blir man för otålig och försöker ta sig fram för fort är det kört, öppnar man för många gravar på en gång blir man köttfärs. Blir man nervös och försöker spela på säkerhet är det kört. Risken att dra på sig flera grupper av monster när man försöker smyga fram är överhängande.

Och mer än något annat kräver det att man är beredd på att misslyckas, och försöka igen. Är man det, då går det till slut.

Alla spelar inte WoW, men jag tror de flesta förstår bilden ändå - stort problem som är helt omöjligt eller åtminstone hysteriskt jättesvårt att lösa om man är ensam, men fullt hanterligt om man är flera stycken som hjälps åt och jobbar tillsammans, vi ställs inför den situationen titt som tätt här i livet. 

Bamse, björnen med den blå luvan och dunderhonungen, ni vet, brukar säga:

Många små tillsammans är starkare än en stor 

och visst har han rätt? Om vi samarbetar, många tillsammans, kan vi bära en hel flygel upp till femte våningen, även om vi på egen hand inte ens skulle kunna få den upp på första trappavsatsen. Vi kan lyfta en bil, om vi hjälps åt, eller transportera en brinnande fackla hela vägen från Aten till vilken plats som helst på jorden genom att många människor bär den varsin liten bit. 

Det är ju inte bara fysiska stordåd vi kan åstadkomma genom att samarbeta. Genom att slå våra kloka huvuden ihop kan och vet vi tillsammans mer än vad vi kan och vet om vi sliter och jobbar var och en för sig.'

Det är som att lägga ett pussel med tusen bitar, där alla har en påse bitar var att bidra med. Att somliga påsar är stora och andra små spelar ingen roll, för alla är viktiga. Det kan till och med vara så att den som har en enda bit att bidra med i själva verket har en jätteviktig bit, och utan den biten missförstår man hela bilden.

Men det fungerar bara om man samarbetar, om alla lägger sina bitar på samma bord. Försöker man jobba var och en för sig, utan att prata med varandra, lägga bara sina bitar till ett mönster och sen flytta det mönstret och passa ihop det med någon annans kan det bli väldigt knasigt. Ett pussel är ju till att börja med en rätt spröd konstruktion. Om man till exempel råkar nysa när man bär iväg det, eller råkar snubbla på en ekorre som springer över vägen, eller en buss kör förbi och man hoppar till, så kan hela konstruktionen falla ihop till lösa bitar igen. Och lyckas man flytta mönstret till det stället där man ska bygga ihop det, och den andre lyckas flytta sitt mönster, kan man upptäcka att de inte alls passar ihop. De blå bitarna man trodde var himmel var i själva verket vatten, och det gröna var ju inte gräs utan spenatstuvning på en tallrik.

Och så får man börja om igen, och blir lite sura och irriterade på varandra för att man måste göra det. Det är svårare att lägga pussel när man är sur och irriterad.

Så, kort och gott - om man drar tillsammans åt samma håll, pratar med varandra, berättar vad man planerar och håller vad man kommit överens om, delar med sig och tar för sig av vad den andre erbjuder, då kan man göra nästan vad som helst här i världen.